Varuautomaterna

Det fanns enstaka varuautomater i Sverige redan på 1920-talet, men det var med den stränga affärstidslagens införande 1939 som företeelsen blev stor. För att kunna få livsmedel även kvällar och söndagar installerade många butiker automater på sina fasader. Här kunde man köpa det allra viktigaste som kaffe, bröd, dricka och köttkonserver.

I och med det ökade behovet tog ett svenskt företag upp tillverkning, Omfors Fabriker i Malmö. De lyckades så bra att de erövrade nästan hela den växande marknaden i landet och på 1950-talet även började exportera.

I storstäderna växte hela automataffärer upp med ett utbud lika stort som en mindre specerihandel. På bilden ovan ser vi ICA-handlaren Bror Anderssons automat i hörnet av Götagatan och Ringvägen, som när den invigdes 1963 var världens största. Hela 1 500 fack med olika varor fanns det, varav en tredjedel för kylvaror. Under en vanlig helg sålde man 800 liter mjölk! En anställd fick arbeta bakom automaterna, för att fylla på, och en ute på gatan, för att växla till mynt – Detta tillät märkligt nog lagen, men inte arbete i vanlig affär.

När affärstiderna åter blev fria i Sverige 1972 upphörde också behovet av denna typ av automater. Utomhusautomater för tidningar, kondomer, godis eller cigaretter överlevde dock. Men mot slutet av 1970-talet slogs de ut av inflationen. Räkneverken i Omfors-automaterna klarade nämligen inte av tvåsiffriga belopp, så inget kunde kosta mer än 9 kr. I de många länder där kvälls- och helgöppet ännu är förbjudet har utvecklingen varit en annan. I Tyskland säljs t.ex. de flesta cigaretter i automat.

Men helt försvann inte automaterna i Sverige. Inomhus har de levt vidare för försäljning av dryck och bakverk. Och på senare år tycks de ha fått en viss renässans. Nya varuautomater har satts upp i tunnelbanestationerna i Stockholm och i dagligvarubutiker förekommer att man lägger de stöldbegärliga varorna i en stöldsäker automat – men då kostar det mer än nio kronor för ett paket cigaretter.

Författare: Edward Blom