Gårdfarihandel: smuggling och viktig länk mellan olika marknader

Den 26 januari 1775 kontrollerades två västgötaknallar av tullen. Medan de visade upp sitt varulager som var förtullat i Borås, upptäckte tulltjänstemannen att slädarna var försedda med dubbla bottnar. De båda gårdfarihandlarna lyckades fly sin väg, men varorna togs i beslag. I packningen fanns bland annat insmugglade tyger som kattun och satin. Vidare fanns mössor, olika sorters band, yllehalsdukar, näsdukar; dessutom förekom små pappersspeglar, lackerade trädosor, mässingsknappar, nålbrev, glasögon, rakknivar, hänglås, strumpstickor, mungigor, trätallrikar och målade trädosor. Gårdfarihandlarna var alltså ofta som en kringresande lanthandel med ett rikt utbud.

Vad är gårdfarihandel?

Ordet gårdfarihandel kommer av att handlarna far från gård till gård, i motsats till den fasta handeln i butiker. Denna form av rörlig handel har urgamla anor och förekommer fortfarande på olika håll i världen i skiftande former. I Sverige var det i äldre tid framför allt bönder och borgare från Sjuhäradsbygden i Västergötland som bedrev gårdfarihandel i större skala. Andra områden där gårdfarihandel förekom var bland annat i Dalarna, Småland, Hälsingland och Jämtland. Varusortimentet bestod huvudsakligen av hemslöjdsprodukter. Det var även vanligt att invandrade judar försörjde sig genom gårdfarihandel. De sålde framför allt kram, fabrikstillverkade småvaror.

I det förindustriella samhället skulle så gott som all handel enligt lagen ske i städerna. Trots detta förekom en omfattande rörelse av varor mellan landets olika delar på marknader och via gårdfarihandlare. Dessa kom att fungera som en länk mellan olika produktionsområden och försåg landsbygdsbefolkningen med eftertraktade varor som inte tillverkades i hemmet. Enligt beräkningar fick varje hushåll i medeltal besök av en gårdfarihandlare 2–3 gånger årligen.

Västgötaknallarna

Befolkningen i Sjuhäradsbygden hade redan 1776 fått statliga privilegier och därmed tillstånd att bedriva gårdfarihandel med hemslöjdsalster. Under 1700-talet blomstrade den så kallade knallehandeln upp på allvar, dels på grund av privilegierna, dels på grund av en allt större efterfrågan.

Handelsresorna företogs under jordbrukets lågsäsong. Så gott som hela landet besöktes, och handlarna hade sina fasta distrikt och kunder. Transporterna skedde med häst och vagn eller släde. På handelsorten kringfördes varorna till fots. Man hade hyrda varulager ute i bygderna, och kanske ett hyresrum i huvudstaden. Flexibilitet var ett nyckelbegrepp och anpassningsförmågan gällde många gånger även i förhållande till lagar och restriktioner.

Kritiserad verksamhet

Gårdfarihandeln hade många motståndare. Av städernas borgare sågs den som en ovälkommen konkurrent. De huvudsakliga argumenten mot handeln, när den debatterades i riksdagen, var att gårdfarihandlarna försummade sina jordbruk. Man menade även att de spred lyx och moraliskt fördärv bland landets allmoge och att de sysslade med ”lurendrägeri” och smuggling.

Nya former

Under 1800-talets lopp ökade kraven på näringsfrihet. Från och med 1846 tilläts handelsbodar på landsbygden. 1864 infördes fullständig näringsfrihet, vilket gjorde det tillåtet att bedriva handel och annan näringsverksamhet, såväl i staden som på landet för alla grupper i samhället. Västgötarnas särskilda privilegium försvann. Gårdfarihandeln levde visserligen kvar men ändrade delvis karaktär. Efterhand kom nya distributionsformer, framför allt lanthandel och postorder, att överta gårdfarihandelns roll.

Författare: Pia Lundqvist