NK:s Invit till medelklassen

Varuhuset Nordiska Kompaniet (NK) var vid öppnandet 1915 inriktat på en mycket köpstark kundkrets. Det avspeglades i ett lyxbetonat sortiment men framför allt i de olika rekreationsavdelningar som fanns i varuhuset. Bakgrunden till Den Okända Kunden-kampanjen var att NK:s traditionella kundkrets hade drabbats hårt av den utjämningspolitik, som hade börjat föras i början av 30-talet. Antalet riktigt rika hade helt enkelt blivit färre och NK kände sig tvunget att utvidga den befintliga kundkretsen för att omsättningen skulle öka. Den nya målgruppen var den övre medelklass, som vuxit fram i Sverige och enligt NK:s definition bestod av dem som tjänade 15.000 kronor om året (i dagens penningvärde ca 360.000 kronor).

Se den okända kunden!

Det fanns en personaltidning där varuhusets direktör, Josef Sachs, informerade, eller snarare uppmanade, personalen att se Den Okända Kunden och ge denna samma service som de trogna kunderna, vars namn och ansikten personalen kände. Varuhusets anseende skulle inte tummas på; NK var ett unikt varuhus med anor och traditioner, och så skulle det förbli.

Ledningen använde flera sätt för att förmå personalen att se Den Okända Kunden. I personaltidningen fanns det en rad artiklar som uppmanade personalen att se Den Okända. En av dem handlade om Gullan och Karin. Läsaren får ”tjuvlyssna” på dem under deras lunch. De samtalade förstås om Den Okända Kunden, och gav ledningen rätt i att denna kund inte fick samma betjäning som de trogna kunderna. Att det var för dyrt att handla på NK tyckte de inte. I sortimentet fanns det varor för alla plånböcker. De försökte definiera vem som var Den Okända Kunden, det var inte bara den enkelt klädda. Det var alla ”vanliga” människor som kanske inte kunde köpa allt de ville ha men dessa kunder ville också bli vänligt bemötta.

Det behövdes så litet för att känna sig väl bemött ansåg Gullan och Karin. Antagligen var det lättja hos personalen, som gjorde att kunden fick närma sig dem och inte tvärtom. Artikeln var signerad ”Edit som satt bredvid Gullan och Karin”, vilket låter som om en anställd skrivit den. Men det troligaste var nog att ledningen beställt den, eller rentav författat den med förhoppning om att den skulle bli mer ”lättsmält”.

Personalen fortsatt nedlåtande

Det verkade dock som om kampanjen inte riktigt nådde ut. I början av 40-talet skrev en gästande dansk kollega, som arbetat på NK i sex månader, att ”Endast KÄND KUND blir bra betjänad i Stockholm”. Herr Ib Trock-Jasen skrev att försäljarna saknade ”ögon i nacken”, vilket han upplevde som mycket omodernt. Hans ord var svåra att avfärda för han hade arbetat på golvet, tillsammans med personalen.

Varför var det så svårt att anamma Den Okända Kunden? Antagligen var Den Okända inte tillräckligt fin enligt försäljarna, fast hon tjänade mer än personalen på NK. Att arbeta på NK var ett statusarbete för dem som var i branschen. Men det som gav NK dess renommé var naturligtvis de traditionella kunderna. Och när ledningen ville göra om NK till ett varuhus för ”kreti och pleti” riskerade man inte bara att degradera varuhuset, utan även dess personal.

Författare: Cecilia Elvefors