Stölder och svartabörshandel

Under 2:a världskriget var de flesta varor strängt ransonerade. Mest saknat var nog det älskade kaffet, och surrogat som ICAfé blev aldrig någon succé. Alla medborgare hade dock inte samma smak och därför pågick en illegal, men allmänt förekommande, byteshandel med olika varor. Motbokssystemet som innebar att många människor helt förvägrades möjligheten att inhandla alkohol gjorde att även spritvaror spelade en stor roll i denna handel.

Försvunnet kaffe

Sommaren 1945 hade visserligen naziregimen kapitulerat, men någon större import hade ännu inte kommit igång och perioden av brist och ransonering skulle ännu pågå i flera år. Direktören vid Speceristernas Varuinköp (SV), Erik Axel Sundblom, hade märkt att kaffe i större mängd börjat försvinna från lagret på Lindhagensgatan och blev därför tvungen att gå till polisen. Problemet var inte bara ekonomiskt, utan SV kunde komma att ställas till ansvar inför Kristidsnämnden, om brister uppkommit i lagret av ransonerade varor.

Bytte mot brännvin

En tillfälligt anställd bilmekaniker hade vid ett tillfälle avslöjats med en kaffepåse i portföljen, när han lämnat arbetet. Han hade själv ingen kontakt med varor, utan måste ha fått den av en kollega på lagret. När polisen påbörjade sin utredning kallades därför mekanikern till förhör och han erkände omgående ytterligare brott: För några månader sedan hade han köpt ett par kilo kaffe av en chaufför Johansson. Detta hade han sedan medtagit till ”kaféet i nr 77 Götgatan, där han av en okänd man bytte åt sig 1 st. helbutelj brännvin, vilken han därefter förbrukat tillsammans med kamrater.” (Citat, undersökningsprotokollet.) Sedermera hade mekanikern vid flera tillfällen köpt större kvantiteter. Att avyttra kaffe var ingen svårighet, man gick helt enkelt till en droskstation, där det alltid fanns någon chaufför som ägnade sig åt svartabörshandel.

Många inblandade

Utifrån nämnda förhör kunde hela stöldligan rullas upp. Under flera år hade det tydligen varit vanligt att vissa i personalen stal mindre kvantiteter kaffe för eget bruk, eller gjorde i ordning ”små kaffepåsar” åt andra SV-anställda. Visitation förekom av lagerarbetarna, när de lämnade arbetsplatsen och det stulna kaffet fördes därför istället ut med chaufförerna, som gömde det bland övriga varor och sedan placerade det på ett uppgjort ställe vid någon öde plats.

Under den senare tiden hade verksamheten blivit mer organiserad. Det var nu 10-kilossäckar som det handlades med och köparna var inte längre SV-anställda, utan droskförare, torghandlare och pensionatsvärdinnor. Sådana som hade en kundkrets, till vilka kaffet kunde säljas vidare.

Rädd handlare

Bland de som köpte kaffesäckarna fanns även en SV-ansluten handlare. Han hade tidigare haft stölder i lagret och blivit av med ransonerade varor. När han upptäckte att kuponger från honom motsvarande 35 kg kaffe inte hade blivit registrerade, vågade han inte anmäla detta av rädsla att förlora försäljningstillståndet. Istället köpte han tillbaka det felande kaffet av Johansson och betalade honom med amerikanska cigaretter.

Domen

I domen året efter fälldes ett tiotal SV-anställda. De två huvudansvariga, Johansson och en lagerarbetare Tärnblom dömdes till 10 respektive 8 månaders straffarbete. Andra drivande i härvan dömdes till 1–3 månaders straffarbete och övriga till samma tid i fängelse. Även handlaren och en hyresvärdinna dömdes till fängelse för häleri, medan de köpare som inte visste att varorna var stulna, fick böter för illegal handel med ransonerade varor. Endast Johansson samt en kollega, som sedan tidigare hade en villkorlig dom, tvingades dock sitta av sina straff; övriga fick villkorligt.

Författare: Edward Blom