Att klä sig rätt

Tjänstesektorn hade mycket strikta klädkrav. Det var ett puritanskt och färglöst ideal som gällde. Att det var så kan delvis förklaras historiskt. 1800-talets framväxande borgarklass ville särskilja sig från de ”ociviliserade” bönderna och arbetarna, men också från den ”dekadenta” och ”vulgära” adeln. Man ville framstå som förfinad, utbildad och kontrollerad. Dessa värden ville man också förmedla genom sitt yttre – genom sin klädstil. Man fick inte framhäva sig själv genom kläderna, inte sända ut signaler som förde tankarna till lyx eller ett mode som kunde ge erotiska associationer. Det var borgarklassen som från början utgjorde en större del av den expanderande handelns tjänstemannasektor och det föll sig därför naturligt att borgarnas modeideal överfördes till arbetsplatserna.

På jobbet skulle man inte bara visa klasstillhörighet, kläderna hade även andra funktioner. Plaggen fick t.ex. inte dra uppmärksamhet till sig, då man menade att det kunde ske på bekostnad av koncentrationen på arbetet. Man ansåg också att klädedräkten kunde spegla värden som pålitlighet, gott omdöme och saklighet.

Kostym och långärmat

De kvinnliga kontoristerna fick inte ha kortärmat och inte framhäva vare sig midja eller byst. De manliga tjänstemännen klädde sig i mörk kostym. Knapparna i kavajen skulle alltid vara knäppta, byxorna välpressade med raka och tydliga pressveck. Till det en stärkt vit skjorta, fast eller lös krage – slipsmodet kunde variera. De ofta hårdvävda och sträva kostymtygerna bidrog till den strikta stilen. Färgerna skulle vara diskreta, från svart till en grå-brun färgskala.

Enligt Birgitta Conradson (Kontorsfolket, etnologiska bilder av livet på kontor, 1988:127) rekommenderades kontorsdamer att bära t.ex. ”elefantgrå flanelldräkt” eller ”moccabrun ylleklänning”. Kravet att inte dra uppmärksamhet till sig hade även konsekvenser för kvinnornas makeup. Att pudra ansiktet var ett krav, man skulle se slät och ”okroppslig” ut, men att måla läpparna eller naglarna ansågs opassande, då det kunde föra tankarna mot erotiska horisonter.

Lagom fin

Klädkoderna i tjänstemannasektorn gav inte stort utrymme för experimentellt identitetsskapande via kläderna. Ändå menar Conradson (ibid:128) att det fanns ett visst spelrum för individualism, vilket kunde skapa motsättningar mellan arbetskamrater, t.ex. om en av familjeflickorna – de som kom från en välbärgad familj – dök upp på arbetet iförd päls eller sidenblus. Man menade då att de klädde sig över sin plats i arbetshierarkin och därför var högfärdiga. Å andra sidan betraktades de som följde klädkoderna mer än nödvändigt som tråkiga och fantasilösa ”nuckor”.

För många anställda var klädkraven också ekonomiskt betungande. Att investera i kostymer var mycket dyrt. Att dessutom hålla sin skjorta eller blus i oklanderligt och stärkt skick och sin kostym välpressad med ordentliga pressveck kunde vara mycket besvärligt och tidsödande, om man bodde i ett litet inackorderingsrum utan bekvämligheter.

Kjol trevligare …

Den strikta klädstilen inom handelns tjänstemannasektor är kanske till viss del fortfarande aktuell – om än inte lika begränsande. Så sent som 1967 togs frågan om passande klädsel upp inom ICA-koncernen. Till exempel menade en yngre man, anställd på ICA bokföring i Östersund att:

”Jag har gärna kavaj med vit skjorta och slips eller cardigan när jag arbetar. Att kvinnorna har långbyxor kan vara befogat på vintern men jag tycker att kjol och jumper eller klänning ser trevligare ut.”

Författare: Ylva Rosén