Handelsplats och stadsmiljö

Fem säregna handelplatser präglar den svenska stadshistorien. Den äldsta är säsongsmarknaden, som lockade en hel bygd till staden under den vecka som den vanligtvis varade. Handeln där förlitade sig på sina mest öppna och försåtliga former, på både orubbliga handslag och grövsta skojeri. Men där var också fest, med överhetens etikett delvis satt ur spel.

Storgatan, urbant allrum

Med industrialismen och butikshandeln utbildades butiksgatan, då främst ur den livligaste in- och genomfartsgatan, Storgatan. Butikernas önskan om så många skyltfönster som möjligt befrämjade så småningom en linjär rumsprincip i renoveringar och nybyggen, vilken töjde ut affärsstråket till ibland över kilometern.

Liksom genomfarten drog handeln till sig kiosker, caféer, biografer och andra publika verksamheter, varför gatan snart samlade en publik både på dagen och kvällen. Den blev kvällsströg för folk och ungdomar från alla klasser, flanerande fram och tillbaka för att se och synas enligt det äldre, borgerliga promenadlivets ritual. Motorburen ungdom, knuttar och raggare, gjorde den till sin scen. En avgörande skillnad fanns dock: friheten att när som helst kunna hejda sig och ogenerat vända ryggen till vid något skyltfönster. Storgatan blev ett urbant allrum för alla och det mesta, med sin storhetstid på 1950- och 60-talet.

Köpcitys framväxt

Affärsgatan förändrades med de stora varuhuskedjornas framväxt: Konsum (Domus 1956), EPA (NK/Turitz) och Tempo (Åhléns). Femtio mindre inrättningar 1950 hade blivit över 400 oftast större vid 1970-talets början. De utmanades dessutom av trettiotalet köpmannavaruhus, som tillsammans med de nya stora kedjebildningarna (Kapp-Ahl, Guhlins, H&M, Lindex, o.s.v.) blev fackhandelns främsta motdrag. Varuhusen intog vanligtvis några centrala kvarter bredvid varann och banade väg för en fortsatt koncentration, när nybyggen för också andra affärshus följde. Det livliga stadslivet tätnade, liksom biltrafiken, som flyttades. Storgatan krymptes till gågata mellan varuhusen på 60- och främst 70-talet, möjlig att korsa och fritt strosa omkring på enligt ungefär samma arkipelagiska rumsprincip som i självbetjäningens varulandskap. Ett gång- och köpcity på kanske något halvdussin kvarter hade tagit form, med gågatan som lobby och parkeringar vid sidogatorna bredvid.

Norrköping blev paradexemplet, som visade att galleriseringen i efterdyningarna till varuhushandelns nedgång på 1980-talet inte förändrade något i princip, liksom att förortscentrumen bara var en planmässig variant av köpcity.

Externcentrum och e-handel

Samtidigt hade etableringen av externa handelscentra med stormarknader och fackvaruhus vid trafiklederna långt utanför stadskärnorna inletts på 1960-talet. Med eller utan ytterligare handelsenheter, och idag även ibland med gallerialiknande anläggningar, representerar de en ny slags handelsplatser och konkurrenter till köpcity, med de välutnyttjade offentliga gaturummen krympta till gränssnittet mellan parkeringarna och köphallarnas entréer.

Den femte handelsplatsen är internet, vars betydelse ännu inte och kanske aldrig kommer att kunna summeras. I skuggan av internet lever trots allt ännu de traditionella säsongsmarknaden kvar som temporär, småfestlig utfyllnad eller andrahandsutbud, liksom småorternas storgator, i en del fall även kvällsströg sommartid.

Författare: Bosse Bergman