Handeln och ransoneringarna

Syftet med ransoneringarna

Detaljhandelns betydelse för samhällsekonomin blev särskilt tydlig under andra världskriget då ett av de största ekonomiska problemen utgjordes av varubrist. Under första världskriget hade handeln lamslagits av sjökrigföring och en omfördelning av både produktion och handel till förmån för militär rustning. De regleringar: ransoneringar och handelskvoteringar, som infördes var inte tillräckligt effektiva. Varubristen och de snabbt stigande priserna blev påtagliga för hela den svenska ekonomin. Erfarenheterna från första världskriget var dyrköpta.

Redan under hösten 1939 infördes därför ett vittgående beredskapsprogram som skulle reducera konsekvenserna av ett nytt krig. Detaljhandeln, som i stora delar utgjordes av importerade konsumtionsvaror, var en av de högst prioriterade frågorna för beredskapsprogrammet. Den svenska ekonomin lades under den statliga förvaltningens kontroll. Ett av de viktigaste verktygen för myndigheterna var ransoneringarna av livsmedel och andra konsumtionsmedel. Ransoneringen betydde att konsumenternas möjligheter att köpa den ransonerade varan begränsades av politiska beslut, som i sin tur styrdes av den nationella tillgången. I vissa fall kunde även säljare åläggas att ransonera utbudet. Syftet med ransoneringen var att kontrollera och säkerställa en jämn fördelning av varor och tjänster och därigenom kontrollera den prispress uppåt som uppstod genom varubristen. Ransoneringarna kompletterades med prisregleringar, som förbjöd prishöjningar.

De första ransoneringarna

Vid tiden för krigsutbrottet hade man i Sverige byggt lager av stapelvaror som textilier, vissa livsmedel och metaller. Då kriget bröt ut och marknaderna började krympa var de svenska förråden välfyllda. Ransoneringar skedde även av andra skäl. I mars 1940 ransonerades kaffe och te. Orsaken var emellertid inte varubrist utan en importreglering som vidtagits av valutahänsyn. Kaffe och te var dyra importvaror som tog valutatillgångar i anspråk och i Sverige prioriterades inköp av andra produkter. Den första ”riktiga” ransoneringen, som motiverades med hänsyn till risk för brist infördes i april samma år och gällde socker samt tvätt– och rengöringsmedel.

Den stora ransoneringsvågen kom efter april 1940, då Sverige avstängdes från sina traditionella anglosaxiska marknader med följd att omkring 80 procent av den svenska utrikeshandeln föll bort. Kontakterna med den tyska marknaden var dock intakta men Tyskland befann sig på krigsfot, med följd att en stor del av landets exportprodukter dirigerades till den tyska krigsindustrin. Sammanlagt 27 olika slag av konsumtionsvaror ransonerades under krigsåren. Främst gällde det livsmedel, men även textilvaror och skor. I första hand var det importerade konsumtionsvaror som ransonerades men även inhemskt producerade varor som köttvaror. Bakgrunden till ransoneringen av livsmedel var de ovanligt kalla och långa vintrar, som drabbade svenskt jordbruk de första krigsåren, och dels gav missväxt, dels kraftig isbildning som hindrade sjöfarten, d.v.s. varuimporten.

Konsekvenserna för detaljhandeln

De flesta ransoneringarna hävdes i samband med eller strax efter krigsslutet. Vissa varor som fläsk, mjöl, bröd, ost, sirap och stearinljus förblev ransonerade ännu några år. De som minns krigsåren minns säkert också ransoneringsystemet. Detta innebar att svenska medborgare fick registrera sig som konsumenter hos de ombud, som representerade någon av de 21.000 kristidsnämnder, vilka inrättats för att kontrollera och dirigera den ekonomiska utvecklingen. Ransoneringarnas storlek avgjordes av tillgången. Alla detaljhandlare och producenter, import- och exportföretag var skyldiga att rapportera sina tillgångar till myndigheterna, som fastställde kvantitet och kvalitet för enskilda individers ransoner. Kroppsarbetande industriarbetare gavs i regel större ransoner än barn.

Ransonerade livsmedel kunde endast köpas i de kvantiteter som ransoneringskupongerna medgav. För den konkurrensutsatta detaljhandeln innebar detta att marknaden begränsades radikalt och många detaljister tvingades till nedläggningar under krigsåren. Kampen om marknadsandelarna ökade. Många större detaljister som Nordiska Kompaniet i Stockholm, anammade därför expansiva företagsstrategier för att vinna nya kunder i nya branscher. NK påbörjade under krigsåren sin expansion bl.a. som livsmedelshandlare under ransoneringsåren. Troligen bidrog detta till att påverka detaljistbranschens struktur för flera decennier framåt.

Effektiva regleringar

Även om ransoneringssystemet byggdes ut under krigsåren var varubristen inte generell. Relativt sett var den svenska varutillgången i själva verket god jämfört med de krigförande och de ockuperade ländernas. Detta berodde dels på de lager av konsumtionsvaror som byggts 1939, dels på kristidsmyndigheternas och detaljisternas administration av systemet, vilken gjorde distributionen av varorna effektiv.

Författare: Peter Hedberg