Modern varuhandel under kraftig expansion och effektivisering: avregleringar och innovationer 1950–1970
Samhällsekonomin och näringslivet utvecklades mycket kraftigt under den svenska ekonomins guldålder. Varuhandeln – vars gynnsamma förutsättningar förstärktes av de betydande innovationerna på handelns område och de likaså betydande avregleringarna – ställdes om och utvecklades med en allt kraftigare volymökning.
Kooperationen drevs in i en omvandlingsprocess av betydande mått och blev föregångare på en rad områden. Medlemskåren växte kraftigt och uppgick till inte mindre än 1,6 miljoner 1970. På varuhussidan fanns inte mindre än ett sextiotal Turitzägda EPA- och Grandvaruhus samt Åhlén- och Holmägda Tempovaruhus. Kooperationen utvecklade Domuskedjan som blev störst i landet. 1970 fanns 165 kooperativa varuhus inklusive fristående sådana, bland andra PUB i Stockholm och Forum i Uppsala. Även föreningarnas lagerhållning och KFs partihandel rationaliserades.
Också när det gällde stormarknaderna var kooperationen pådrivande. Visserligen var Wessels i Malmö först men året efter etablerades Obs! i Vårby som Europas största stormarknad och följdes av ett flertal kooperativa stormarknader. Den kooperativa partihandeln koncentrerades till allt större lagercentraler. Produktionen fick också känning av strukturomvandlingen men KFs industrier fick inte en lika framträdande plats som tidigare.
ICA-rörelsen utvecklades på en rad områden genom Hakonbolagets, SV:s, Eol:s och NS:s verksamheter. Med Hakongiven 1948 knöts handlarnas inköpsarbete fastare till organisationen. Med 1962 års handlingsprogram infördes enhetliga regler för medlemskap. Systematiskt och fortlöpande kartlade och analyserade ICA både ICA-butiker och konkurrentbutiker i kommunerna. 1964 infördes den nya ICA-logotypen som lanserades i butiker och annonser.
Självbetjäning och stordrift
Konsum Stockholm öppnade 1947 Sveriges första moderna självbetjäningsbutik, vilket fick stor uppmärksamhet. Inom Hakonbolaget gjordes förberedelser men den stora satsningen lät vänta på sig.
En starkt bidragande orsak till ICA-rörelsens större marknadstäckning över landet var förvärv av enskilda grossistföretag och butikskedjor. Under 1930- och 1940-talen hade ett trettiotal mindre grossistföretag förvärvats och under 1960- och 1970-talen ett flertal butikskedjor, bland andra Norrmalms i Stockholm, Stjärnbutikerna i Värmland samt lantbrukskooperationens Meny-butiker i Malmö, Kalmar läns slakteriförenings butiker och NNP-butikerna i Norrland.
I likhet med kooperationen utvecklade ICA-rörelsen större butiker. För att underlätta denna omställning agerade ICA centralt – flertalet ICA-handlare hade mindre butiker och begränsade resurser. Inom ICAs partihandel rationaliserades kraftigt distributionscentralerna vars antal nästan halverades.
Krisregleringarna efter andra världskriget verkade till en början hämmande på tredje blockets expansion men helt naturligt kom också AB Svenska Kolonialvarugrossister (ASK) att omfattas av strukturomvandlingen. (ASK, hade bildats år 1937 för att tillvarata de svenska grossisternas intressen.) Två tredjedelar av de privata grossisterna försvann. Med undantag för inköpsfunktionen inriktades verksamheten alltmer på rationella lösningar av lagerhållnings-, leverans- och transportproblem och uppgifter för detaljisterna. De kvarvarande grossistföretagens genomsnittliga årsomsättning blev femdubblad. Denna omvandling drevs på genom ICA-rörelsens köp av privata grossistföretag. Senare skedde omvandlingen främst genom ett flertal fusioner inom ASK-gruppen. Av ASK:s 91 medlemmar återstod endast 15.
Författare: Hugo Kylebäck