Handlaren i svensk film

Letar man efter spår av ICA-rörelsens historia på film i Svensk Filmografi får man söka sig ända fram till 90-talet innan ordet ICA-handel dyker upp bland ämnesorden. Det är i Änglagård 1 och 2 (Nutley, 1992, 1994), där ICA-affären fungerar som knutpunkt, en viktig plats i byns liv. Där sitter Per-Ove och tittar på porrfilm på lagret i början av bägge filmerna, andra gången bara för att övertyga åskådaren om att allt är sig likt i Yxared. Där träffar Fanny för första gången Gottfrid, den ene av de bägge bröderna som bor mitt i byn och håller koll på allt och alla. Dit går också Gottfrid för att berätta den häpnadsväckande historien om Fanny och Zacs liv som kabaréartister. Låt vara att ICA-butiken är perifer för historien som sådan – men den framstår samtidigt som nyckeln till landsbygdens liv.

Lanthandeln socialt centrum

Att det är först så sent som ICA dyker upp med namns nämnande är knappast en slump, utan främst ett resultat av förändrade attityder visavi sponsring och produktplacering på film. Regeln har annars varit att skildra lanthandlar i största allmänhet, som det också görs i en annan 90-talsfilm, Händerna (Hobert, 1994) där en främling i filmens inledning söker arbete genom att sätta upp en lapp i lanthandeln, byns mittpunkt. Just lanthandeln har blivit stark som filmkliché just på grund av dess funktion som socialt centrum, något som inte är lika tydligt i stadsmiljön.

Hökare och tidiga lanthandlare

En återblick till en tidig film från året före ICA-rörelsens etablering, Georg af Klerckers Calle som miljonär (1916), visar dock att lanthandelsschablonen ännu inte etablerats – kanske var den alltför vardaglig. Här är det hökare Sillströms butik i central Göteborgsmiljö som ramar in handlingen. Där arbetar Calle Barcklinds komiske rollfigur som bodbetjänt, men gör en utflykt ut i det mondäna Göteborgslivet efter ett rykte om ett arv. I slutet återvänder han dock helt nöjd till tillvaron i boden, också den framställd som mittpunkt i vardagens sammanhang. Det dröjer annars in på 30-talet innan lanthandeln spelar någon viktigare roll i en film: Kvartetten som sprängdes (Arne Bornebusch, 1936). En i kvartetten gör biträdet i elaffären med barn, men hon räddar dem bägge ur knipan. Den blivande barnafadern är nämligen son till en lanthandlare, och flickan skaffar honom raskt arbete i svärfars affär. Lanthandeln blir räddningsplankan som gör det möjligt att gottgöra snedsprången i staden. I Bröllopet på Solö tio år senare (Ivar Johansson, 1946) är lanthandlaren och postmästaren Anton Andersson filmens skurk. Han intrigerar för att så split mellan två älskande och själv få gifta sig med flickan.

50-talets lanthandelsboom

På 1950-talet är det lanthandelsboom i svensk film, med inte mindre än fyra filmer där den spelar en viktig roll: När kärleken kom till byn (Mattsson, 1950), Åsa-Nisse på nya äventyr (Frisk, 1952), I rök och dans (Gamlin, Blomgren, 1954) och På heder och skoj (Blomgren, 1956). I den första, som utspelas på 20-talet, är lanthandlaren oomstridd bypamp, illa omtyckt på sina håll men på det hela taget ändå en hygglig prick. I Åsa-Nisse på nya äventyr är handlaren snarast en godhjärtad men lite tragisk figur, som får sitt 25-årsjubileum för lanthandeln och sin förlovning förstörda. I I rök och dans, av kritikerna utnämnd till bitvis lysande parodi på bygdefilm, är handlarn schablonfigur för det gamla landsbygds-Sverige.

Handlarens sorti

I På heder och skoj börjar Pär som lanthandlare, fortsätter som butiksinnehavare i Stockholm och så småningom fabrikör – men turen i affärer följs av otur i kärleken. Handlarlivet har inte längre samma potential för att skapa sig den åtråvärda positionen som centralfigur i ett samhälle. Så försvinner också handlaren i och med 60-talets inbrott under tre decennier från svensk film, för att återkomma först i och med 90-talets retrotrend inom filmen.

Författare: Astrid Söderbergh Widding & Bo Florin